torsdag 1 januari 2015

Rädsla

En vindpust av rädsla när hjärnans kaos plötsligt gör det omöjligt att tänka och säga det man vill. När man får ge upp med en axelryckning som andra kanske tar som just en axelryckning, men för mig är enda sättet att avsluta min påbörjade mening som inte blev annat än just påbörjad därför att det där jag ville säga helt plötsligt är borta, undangömt i ett kaos i hjärnan. En rädsla att min en gång någorlunda välfungerande hjärna aldrig ska återhämta sig. Rädsla att intelligensen som trots allt är intakt inte ska kunna hitta uttryckssätt. Det är väl i kontakt och kommunikation med andra som det speglas vem jag är? Slutar jag att vara den jag är om jag tappar förmågan att uttrycka mig, om de där stunderna av kaos inte längre bara är stunder utan ett varaktigt tillstånd?

Men den där vindpusten av rädsla, är trots allt bara en vindpust, och det är jag så otroligt tacksam över. Tacksam att den tid som vindpusten varar finns det vänner som hjälper mig igenom, sånger och bibelord fulla av tröst och när vindpusten är över känner jag åter den där tryggheten som bär mig. Tryggheten i att veta att det finns en som har överblick och kontroll över situationen även när det är kaos för mig. Tryggheten i att vila i Guds famn... Jag är inte ensam!

1 kommentar: