En vindpust av rädsla när hjärnans
kaos plötsligt gör det omöjligt att tänka och säga det man vill.
När man får ge upp med en axelryckning som andra kanske tar som
just en axelryckning, men för mig är enda sättet att avsluta min
påbörjade mening som inte blev annat än just påbörjad därför
att det där jag ville säga helt plötsligt är borta, undangömt i
ett kaos i hjärnan. En rädsla att min en gång någorlunda välfungerande hjärna
aldrig ska återhämta sig. Rädsla att intelligensen som trots allt
är intakt inte ska kunna hitta uttryckssätt. Det är väl i kontakt
och kommunikation med andra som det speglas vem jag är? Slutar jag
att vara den jag är om jag tappar förmågan att uttrycka mig, om de
där stunderna av kaos inte längre bara är stunder utan ett
varaktigt tillstånd?
Men den där vindpusten av rädsla, är
trots allt bara en vindpust, och det är jag så otroligt tacksam
över. Tacksam att den tid som vindpusten varar finns det vänner som
hjälper mig igenom, sånger och bibelord fulla av tröst och när
vindpusten är över känner jag åter den där tryggheten som bär
mig. Tryggheten i att
veta att det finns en som har överblick och kontroll över
situationen även när det är kaos för mig. Tryggheten i att vila i
Guds famn... Jag är inte ensam!
Fan vad länge sen det var du skrev nåt :/
SvaraRadera