Om

Hade lite svårt att sova och då snurrar tankarna en del. Funderade på det där med om. Om jag inte blir frisk, eller tänk om jag inte ens blir friskare. Hur länge står man ut med att inte bli bättre. Hur ska jag inrätta mitt liv om .... Försöker föreställa mig hur det kommer att bli framöver om ... Tänk om en läkare kunde hitta ett fel som går att rätta till. Hur blir det annars? Kommer symtomen att förändras? Tänk om inte omgivningen står ut med mig. Tänk om jag blir arg och bitter.

Funderade vidare och försökte komma på om jag ser ljust eller mörkt på framtiden. Om nu inte läget blir bättre, kan jag då ändå tycka att livet är åtminstone OK att leva? Tänker tillbaka på de senaste två åren. Så mycket som skulle ha varit annorlunda om ....

Ibland föreställer jag mig att det är en liten filur inne i min hjärna som spelar mig en massa spratt och kopplar ihop nervtrådarna fel på pin kiv och ibland struntar i att koppla ihop dem överhuvudtaget. Dessutom använder han en hammare och slår allt vad han kan på hjärnbarken emellanåt. Tänk om det faktiskt är så det är. Den där filuren skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med.

Tänk vad mycket man hinner tänka en stund mitt i natten när man inte kan sova. Rörigt blev det visst också. Jo, jag ser nog rätt ljust på framtiden, även om prognoserna för min hälsa inte ser så ljusa ut. Är förvånad över att jag trots allt är rätt lugn och trygg inför framtiden. Tror att det har en hel del med min tro att göra. Jag vet att det finns någon som har koll på läget. Någon som har lite bättre helhetsbild över situationen. Även om läkaren inte ger mig så stort hopp om att jag ska bli bra, så har min "överläkare" inte sagt sitt än när det gäller det.

Kanske dags försöka sova en stund. Ibland är det rätt skönt att skriva av sig. Tankarna liksom flyttar sig från huvudet till texten man skriver. Lite lättare att ha koll på dem där. De ligger mer still och snurrar inte runt en massa.

Godnatt alla mina vänner!

Två bortkastade år?

Ett smycke jag gjorde idag. Se mer på min hantverksblogg.

Snart har jag varit sjukskriven i två år. Satt på avstämningsmöte med bl a läkare och F-kassa häromdagen. Läkaren konstaterar att han inte har något mer i sin "verktygslåda" att ta till. Det är lite nedslående att vården inte kan hjälpa en när man behöver hjälp. Jag vet ju att man försöker, men ingenting har lyckats hittills. Två år, och det blir inte bättre. Ibland känns det som två bortkastade år av mitt liv. Dessutom har jag insett mer och mer att det blir ytterligare ett antal år innan jag mår någorlunda bra. Mänskligt sett har jag nog inte på arbetsmarknaden att göra mer. Hur reagerar man på ett sånt besked? Klart man blir ledsen och förtvivlad över situationen. Tycker jag hade så mycket mer att ge som lärare. Det var ju så kul och inspirerande att lära tillsammans med eleverna.
Dagar som idag när huvudet gör alldeles för ont och det inte går att få hjärnan att fungera som den ska, blir makalöst långtråkiga om man inte kan komma sig för med att göra något roligt. Räddningen har ofta varit att gå ut i garaget och tillverka ett smycke. Låta idéerna flöda utan att anstränga sig och sen bara göra. Det gör lika ont och hjärnan vägrar fortfarande att samarbeta, men jag har ändå en vettig sysselsättning som ger mig mening. Förutom min goa familj och underbara vänner, är det detta som hållit mig uppe de här två åren. Att veta att mitt hantverk i slutändan räddar livet på nepalesiska tjejer ger mening åt tillvaron, så .... nej, de här två åren har inte varit bortkastade. Hade önskat de hade varit annorlunda, men livet blir inte alltid som man tänkt.