En gammal trasig matta

Idag har jag ont i huvudet och orkar inte göra så mycket och inte tänka så mycket heller. Att bara ligga i sängen är långtråkigt, så något avkopplande, helt tankebefriande är skönt att sätta i händerna. Jag har en ryamatta som min farmor har vävt en gång i tiden. Avslutningen på den har blivit sliten med åren och jag har vid ett tidigare tillfälle lagat den hjäpligt. Nu har den legat ett tag helt oanvändbar. Så, fram med saxen, klippa av den trasiga kanten, repa upp några cm och börja fläta och fästa trådarna. Mattan kommer att bli lite kortare, men när jag är klar kommer den att vara lika fin igen. Kommer återigen att tänka på att med lite omsorg och rätt behandling kan det mesta återställas, även medmänniskor.
Ha en återställande dag!

Trasiga människor

Jag är så tacksam att jag har fått vara med på Nyhemsveckan. Jag har varit där och bett för människor med olika typer av behov. Det som berört mig mest är när jag fått samtala och be tillsammans med unga människor som mår dåligt på insidan och inte har någon livsglädje. Man går sönder på insidan när man hör deras nöd. Eftersom jag själv inte mådde så bra när jag var yngre, vet jag att det finns hopp och att det finns helande även för inre sår. Att få presentera Jesus och hans oerhörda kärlek till trasiga människor, som upplevt brist på kärlek, är en helt fantastisk uppgift. Jesus bar all sjukdom, även inre smärta, upp på korset och vann en total seger över både sjukdom och ondska! Det är det bästa hopp och det bästa budskap vi kan ge till människor idag, 2000 år senare.

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutningen firades med tårtkalas i klassrummet och sedan avmarsch till kyrkan till trummor och svenska fanan i täten. Solen sken ikapp med eleverna och elevernas insats på avslutningen höll riktigt hög klass. Även om det har varit ganska slitsamt bitvis under terminen, så är det det roliga och trevliga man minns en sån här dag. Alla timmar man suttit och rättat nationella prov, och alla föreläsningar om den nya kursplanen var som bortblåsta. Många goa kramar blev det. En och annan en aning avmätt; de är ju i alla fall tonåringar! En del av eleverna kommer jag förmodligen träffa lite nu och då, men andra kanske jag aldrig möter igen. Ibland funderar jag på vad jag sätter för spår i de små liven. Vad har jag gjort och sagt de här två åren jag haft dem, som sitter kvar och som de minns. Minns de med glädje eller ... ?
Två dagar med efterarbete, sedan väntar ett välbehövligt sommarlov. Och sen nya elever att sätta märken i...

Hur man lagar en överkörd gitarr

Ska kanske tillägga att det bara är en amatörmässig lagning, mest för att det var kul.

Man tar en trasig gitarr, i detta fall en Ahlander solist ...

... och rensågar hålet.

Sen går man ut i garaget och sågar en tunn träbit...

... som man ångar för att kunna böja.....

... mellan två träbitar som man sågat isär efter formen på gitarren.

Och så gör man i ordning lite fler bitar att laga botten med...

... som man limmar på gitarren. Först en stödbit och sen...

... den biten som kommer att synas.

När den böjda biten svalnat och torkat limmar man fast den på liknande sätt. Sen är det bara att spackla och slipa.

En omgång grundlack...

... och ett lager röd vacker färg.

Därefter är det dags att maskera detaljer och lacka svart.

Blev ganska läckert, eller hur? Hur den låter? Ganska bra faktiskt!

Gitarrfodralet behövde lagas också...

En ny möjlighet

När man inte orkar göra något vettigt är det ibland skönt att pyssla med något som inte alls är särskilt nyttigt, men lite kul. Jag tog tag i gitarrprojektet och har faktiskt lyckats få ljud i min gamla gitarr igen. Den har stått i en garderob i tio år och egentligen bara stått ivägen. Det är ganska konstigt att jag inte slängt den, men någonstans var det nog lite svårt att göra sig av med gitarren som jag lärde mig spela på för fyrtio år sedan. Jag har sågat, limmat, slipat, spacklat, slipat igen och maskerat. Sen höll jag gitarren medan mannen lackade. Han har betydligt mer erfarenhet av att sprutlacka, så det fick bli hans jobb. Den blev lite uppstylad när jag ändå höll på. En liten signatur så alla kan se vem den tillhör och en helt ny röd färg. När sista klarlackskiktet var sprayat, avmaskerade jag hela gitarren och beskådade resultatet. Det blev bättre än jag vågat tro. Sen var det ju det där med ljudet också. En gitarr ska ju framförallt låta, även om det inte gör saken sämre att den är hyfsat snygg att se på. Jag letade fram strängarna som satt på gitarren när den förolyckades för tio år sedan och började skruva. När jag stämt upp den någorlunda var det spännande ögonblicket inne. Faktum är att den låter riktigt bra, i synnerhet med tanke på att den blev påkörd av en buss. Det var en gång en riktigt fin kvalitetsgitarr och förra gången jag lagade den efter diverse sprickor och avslagen hals, lät den bättre än ny. Det gör den inte längre, men å andra sidan har jag spelat på betydligt sämre gitarrer. Får se hur länge den håller den här gången. Undrar förresten om min huvudvärk beror på lackångorna.....
Känner mig lite som min gitarr. Illa medfaren av livet, sliten och lite tilltufsad. Tänk att min skapare inte slängde mig på sophögen utan började berarbeta och rätta till mig istället. Han har haft en hel del att göra, och resultatet är rätt OK. Min önskan är att han sätter sitt namn på mig också så att det syns vem jag tillhör. Min önskan är också att jag ska få vara ett instrument i Guds hand, använd av honom till välsignelse för andra.