torsdag 1 januari 2015

Rädsla

En vindpust av rädsla när hjärnans kaos plötsligt gör det omöjligt att tänka och säga det man vill. När man får ge upp med en axelryckning som andra kanske tar som just en axelryckning, men för mig är enda sättet att avsluta min påbörjade mening som inte blev annat än just påbörjad därför att det där jag ville säga helt plötsligt är borta, undangömt i ett kaos i hjärnan. En rädsla att min en gång någorlunda välfungerande hjärna aldrig ska återhämta sig. Rädsla att intelligensen som trots allt är intakt inte ska kunna hitta uttryckssätt. Det är väl i kontakt och kommunikation med andra som det speglas vem jag är? Slutar jag att vara den jag är om jag tappar förmågan att uttrycka mig, om de där stunderna av kaos inte längre bara är stunder utan ett varaktigt tillstånd?

Men den där vindpusten av rädsla, är trots allt bara en vindpust, och det är jag så otroligt tacksam över. Tacksam att den tid som vindpusten varar finns det vänner som hjälper mig igenom, sånger och bibelord fulla av tröst och när vindpusten är över känner jag åter den där tryggheten som bär mig. Tryggheten i att veta att det finns en som har överblick och kontroll över situationen även när det är kaos för mig. Tryggheten i att vila i Guds famn... Jag är inte ensam!

måndag 29 december 2014

2014

Jag tänkte ge mig på en summering av 2014. Det har varit ett roligt men samtidigt ett väldigt jobbigt år. Huvudet har varit det jobbigaste. Det har gjort väldigt mycket ont och när det gäller koncentration och tankeförmåga har det funnits mycket att önska. De flesta dagar har jag i alla fall klarat av att greja en stund. Att göra något roligt och meningsfullt, även när huvudet inte hängt med riktigt, har varit en ventil när frustrationen kommit smygande och modlösheten gjort vad den kan för att dra ner mig.

När jag ser tillbaka på året har jag förmodligen hantverkat ca 1 timme om dagen i genomsnitt. Ryggläge i soffan har det blivit betydligt mer av. Då har jag passat på att blogga, leta bestick på Tradera och hålla kontakt med goda vänner på FB, samtidigt som kroppen och till viss del även huvudet vilat lite. Facebook har varit en otrolig tillgång när jag inte klarat av det sociala livet som jag velat. Så gött att chatta en stund med en nära vän när det är tungt. Det är lättare att läsa och skriva än att prata när det är som värst i skallen. Man får lite mer tid på sig liksom.

När jag började hantverka till förmån för LoveNepal, kunde jag aldrig drömma om att det skulle gå som det gått. Jag har hittat ett hantverk som är både roligt, kreativt och ger en hel del pengar över till arbetet med att rädda tjejer ut ur barnsexhandeln. Det jag gör som avkoppling blir till nytta, både för mig och andra. Det är lätt att känna sig värdelös när man inser att arbetslivet förmodligen ligger bakom, fastän jag bara är drygt femtio, men hantverket ger mening åt tillvaron.

Ett par absoluta höjdpunkter i år var att få två nya barnbarn. Min äldste son fick sitt fjärde barn och yngsta dottern sitt första, med åtta dagars mellanrum. Älskar att träffa barnbarnen! De har nu blivit ett helt gäng. Sju stycken! Orkar dock inte träffa dem så mycket som jag önskar. Man kan ju liksom inte låta bli att engagera sig i dem när vi ses.

Får man önska sig ett bättre och godare nytt år? I vissa avseenden kan det inte bli så mycket bättre, men hälsomässigt vet jag inte vad jag ska göra om det inte vänder snart.

fredag 5 december 2014

Bön

Jag hade en god vän på besök. Vi tog en kopp kaffe och ett par pepparkakor och satt och pratade om lite allt möjligt. Innan hon gick la hon händerna på mig och bad. Bad att Gud skulle låta helandet gå framåt några steg. Bad om koncentration och ork. Tror inte det finns något som känns så omtänksamt som när någon ber för en. Tror du på en Gud som kan göra under så be gärna för mig. Vill du dessutom uppmuntra mig, så tala om att du ber.

Ta hand om varandra!

söndag 23 november 2014

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal ...

Under de senaste dagarna har jag haft en sån där bedrövlig huvudvärk. Värst är det när jag legat och reser mig upp. Det är näst intill outhärdligt och att följa med till kyrkan idag var inget alternativ. La mig istället på soffan med datorn på magen, låg volym och så startade jag svt-play; dagens gudstjänst från Hillsong Stockholm. Har äldste sonen med familj i Hillsong norra, och känner mig alltid hemma i den församlingen. Jag var liksom på "hemmaplan". Vad jag inte riktigt räknat med var att predikan idag skulle påverka mig så starkt och att Andreas Nilsen skulle predika rakt in i min situation utifrån en så otroligt välkänd bibelvers i Psalm 23. "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal". Om jag än vandrar.... Jag bor inte i dödsskuggans dal. Jag ska igenom! Ta dig tid och titta på gudstjänsten. Den är varken lång eller tråkig. Tvärt om! Och det finns hopp!

http://www.svtplay.se/video/2492068/gudstjanst/avsnitt-50


söndag 28 september 2014

Om

Hade lite svårt att sova och då snurrar tankarna en del. Funderade på det där med om. Om jag inte blir frisk, eller tänk om jag inte ens blir friskare. Hur länge står man ut med att inte bli bättre. Hur ska jag inrätta mitt liv om .... Försöker föreställa mig hur det kommer att bli framöver om ... Tänk om en läkare kunde hitta ett fel som går att rätta till. Hur blir det annars? Kommer symtomen att förändras? Tänk om inte omgivningen står ut med mig. Tänk om jag blir arg och bitter.

Funderade vidare och försökte komma på om jag ser ljust eller mörkt på framtiden. Om nu inte läget blir bättre, kan jag då ändå tycka att livet är åtminstone OK att leva? Tänker tillbaka på de senaste två åren. Så mycket som skulle ha varit annorlunda om ....

Ibland föreställer jag mig att det är en liten filur inne i min hjärna som spelar mig en massa spratt och kopplar ihop nervtrådarna fel på pin kiv och ibland struntar i att koppla ihop dem överhuvudtaget. Dessutom använder han en hammare och slår allt vad han kan på hjärnbarken emellanåt. Tänk om det faktiskt är så det är. Den där filuren skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med.

Tänk vad mycket man hinner tänka en stund mitt i natten när man inte kan sova. Rörigt blev det visst också. Jo, jag ser nog rätt ljust på framtiden, även om prognoserna för min hälsa inte ser så ljusa ut. Är förvånad över att jag trots allt är rätt lugn och trygg inför framtiden. Tror att det har en hel del med min tro att göra. Jag vet att det finns någon som har koll på läget. Någon som har lite bättre helhetsbild över situationen. Även om läkaren inte ger mig så stort hopp om att jag ska bli bra, så har min "överläkare" inte sagt sitt än när det gäller det.

Kanske dags försöka sova en stund. Ibland är det rätt skönt att skriva av sig. Tankarna liksom flyttar sig från huvudet till texten man skriver. Lite lättare att ha koll på dem där. De ligger mer still och snurrar inte runt en massa.

Godnatt alla mina vänner!


måndag 22 september 2014

Två bortkastade år?

Ett smycke jag gjorde idag. Se mer på min hantverksblogg.
Snart har jag varit sjukskriven i två år. Satt på avstämningsmöte med bl a läkare och F-kassa häromdagen. Läkaren konstaterar att han inte har något mer i sin "verktygslåda" att ta till. Det är lite nedslående att vården inte kan hjälpa en när man behöver hjälp. Jag vet ju att man försöker, men ingenting har lyckats hittills. Två år, och det blir inte bättre. Ibland känns det som två bortkastade år av mitt liv. Dessutom har jag insett mer och mer att det blir ytterligare ett antal år innan jag mår någorlunda bra. Mänskligt sett har jag nog inte på arbetsmarknaden att göra mer. Hur reagerar man på ett sånt besked? Klart man blir ledsen och förtvivlad över situationen. Tycker jag hade så mycket mer att ge som lärare. Det var ju så kul och inspirerande att lära tillsammans med eleverna.
Dagar som idag när huvudet gör alldeles för ont och det inte går att få hjärnan att fungera som den ska, blir makalöst långtråkiga om man inte kan komma sig för med att göra något roligt. Räddningen har ofta varit att gå ut i garaget och tillverka ett smycke. Låta idéerna flöda utan att anstränga sig och sen bara göra. Det gör lika ont och hjärnan vägrar fortfarande att samarbeta, men jag har ändå en vettig sysselsättning som ger mig mening. Förutom min goa familj och underbara vänner, är det detta som hållit mig uppe de här två åren. Att veta att mitt hantverk i slutändan räddar livet på nepalesiska tjejer ger mening åt tillvaron, så .... nej, de här två åren har inte varit bortkastade. Hade önskat de hade varit annorlunda, men livet blir inte alltid som man tänkt.

måndag 25 augusti 2014

Dag läggs till dag.

Vad tiden går!
Det är ju nästan två månader sedan jag skrev ett blogginlägg. Alldeles för längesedan. Vad händer i mitt liv egentligen? Saken är den att det inte händer så mycket. Det liksom står och stampar på samma ställe. Hälsoläget går lite upp och ner, men totalt sett är det på samma nivå. Hur ser min dag ut då? Ja, funkar huvudet någorlunda så ser det ut ungefär så här:

Vaknar
Ligger och drar mig
Går upp och klär på mig
Äter frukost
Grejar lite
Dricker kaffe
Småplockar
Vilar
Lagar middag
Äter middag
Dricker kaffe på maten
Grejar lite igen
Vilar
Går en kvällspromenad med mannen
Ser på TV
Tar en kvällsmacka med mannen (goaste stunden på dagen)
Går och lägger mig
Sover

Hm.... ser inte så inspirerande ut va? Men det finns guldkorn i tillvaron trots allt. Den där stunden med kaffekoppen, eller när man får besök av ett litet barnbarn. Sen har jag ju mitt hantverk. Skulle nog bli helt nipprig om jag inte hade det. Tar en stund nu och då och får till ett och annat smycke. Någon dag bara några minuter, andra dagar kan jag hålla på en bra stund och dagar när huvudet inte vill vara med alls, blir det inget gjort. Sådana dagar är väldigt långtråkiga. Tiden liksom bara släpar sig fram. Tiden är ju trots allt det som ska göra mig friskare, även om jag inte märkt så mycket av det. En dag närmare ...... och så ytterligare en .....