Två bortkastade år?

Ett smycke jag gjorde idag. Se mer på min hantverksblogg.

Snart har jag varit sjukskriven i två år. Satt på avstämningsmöte med bl a läkare och F-kassa häromdagen. Läkaren konstaterar att han inte har något mer i sin "verktygslåda" att ta till. Det är lite nedslående att vården inte kan hjälpa en när man behöver hjälp. Jag vet ju att man försöker, men ingenting har lyckats hittills. Två år, och det blir inte bättre. Ibland känns det som två bortkastade år av mitt liv. Dessutom har jag insett mer och mer att det blir ytterligare ett antal år innan jag mår någorlunda bra. Mänskligt sett har jag nog inte på arbetsmarknaden att göra mer. Hur reagerar man på ett sånt besked? Klart man blir ledsen och förtvivlad över situationen. Tycker jag hade så mycket mer att ge som lärare. Det var ju så kul och inspirerande att lära tillsammans med eleverna.
Dagar som idag när huvudet gör alldeles för ont och det inte går att få hjärnan att fungera som den ska, blir makalöst långtråkiga om man inte kan komma sig för med att göra något roligt. Räddningen har ofta varit att gå ut i garaget och tillverka ett smycke. Låta idéerna flöda utan att anstränga sig och sen bara göra. Det gör lika ont och hjärnan vägrar fortfarande att samarbeta, men jag har ändå en vettig sysselsättning som ger mig mening. Förutom min goa familj och underbara vänner, är det detta som hållit mig uppe de här två åren. Att veta att mitt hantverk i slutändan räddar livet på nepalesiska tjejer ger mening åt tillvaron, så .... nej, de här två åren har inte varit bortkastade. Hade önskat de hade varit annorlunda, men livet blir inte alltid som man tänkt.