Flyr undan

Idag var jag i kyrkan på gudstjänst. Älskar att vara på gudstjänst och älskar att träffa mina vänner i församlingen. Mitt huvud orkade dock inte med hela gudstjänsten så jag smet ut i kafeterian mot slutet. Tystare och skönare för huvudet, men tråkigare att sitta där och bara på avstånd höra ljudet inifrån kyrksalen. När gudstjänsten var slut strömmade det in folk där jag satt. Förmiddagskaffe tillsammans med en massa sköna människor är ju toppen, men återigen ville inte huvudet vara med. Smet igen. Den här gången i motsatt riktning, in i kyrksalen. Skönare för huvudet, men otroligt mycket tråkigare. Det är nog det som är jobbigast med min utmattning; att inte klara av att vara tillsammans med folk. Några få personer går oftast bra, men större folksamlingar låter ganska mycket. Har nog tänjt på gränserna lite för mycket nu i jul. Julkonsert, familjen, släkten, julgudstjänster, pappas 80-årsfest mm. Om man bara visste var gränsen går mellan att det ger och att det tar. Fick Tomas Sjödins bok, "Det händer när du vilar", i julklapp. Har nog aldrig förr varit mer livsnödvändigt för mig att vila. Ska försöka läsa färdigt den där boken.

Önskar dig en vilsam söndag!

Snurrigt

Livet är rätt snurrigt numera. Inte så att det är massa grejer som snurrar, utan det är jag som är snurrig. Försökte beskriva för min man hur jag mår, men det var inte lätt. På något besynnerligt vis är jag yr, men inte som vanligt yr. Är så där på gränsen att jag kör bil eller sågar på bandsågen. Tänker mig liksom för ett par gånger innan jag sätter igång sågen. Idag hamnade min kaffekopp på golvet i köket. En duk och en trasmatta fick tvättas och det blev en ganska stor pöl på golvet och en massa stänk på skänken. Fumlig! Det är ju inte precis vad man är van att vara. Är nog ganska händig egentligen och gillar att jobba med händerna. Och så är det det där med människor och prat. Klarar inte av att koncentrera mig på vad folk säger. Slölyssna går bra, men när det kräver lite engagemang är det svårt. Det är lite tufft sådana här dagar. Som väl är har jag bättre dagar emellanåt. Ändå är jag så tacksam. Är glad för min familj och mina vänner som stöttar och hjälper så gott de kan. Är tacksam över själva livet. Livet är värt att leva även om det inte är riktigt som det ska just nu. Tänker på alla människor som tycker att det finns så många måsten inför jul. Det gör inte det egentligen. Om man måste hårdprioritera så är det väldigt mycket som inte är så nödvändigt. Jag har en enda stor önskan för egen del inför julen. Jag vill orka umgås med familjen, sitta med barnbarnen i knäet och småprata eller läsa en bok och lyssna på deras viktiga och kloka ord. Julmat och julpynt och annat som hör julen till blir bara bonus.

Vill önska dig en skön avkopplande vecka inför jul. Glöm inte att leva också!

Änglamakerska

Titta gärna in på min blogg och se mer av det jag gjort:
Nitas hantverk

Min syster kallade mig änglamakerska för ett tag sedan. Änglamakerskorna förr i världen hade ju ett fruktansvärt uppdrag, då de hjälpte föräldrarna att bli kvitt sina nyfödda på ett makabert sätt. Dåtidens abort kanske? Det var inte den typen av änglamakerska min syster syftade på som väl är. Det var min tillverkning av ståltrådsänglar. Funderade lite häromdagen när jag stod och gjorde lite fler änglar inför julmarknaden. Mitt änglamakeri räddar människor till liv istället för att ta liv. Små bebisar som lämnats att dö, som får en ny chans. Småtjejer som räddas undan våldtäkter och tortyr. Tonåringar som slängs ut  från bordellerna för att de är förbrukade och inte kan ge bordellerna mer inkomst som får komma till ett hem och få kärlek och lära sig att de är värdefulla som människor. Sju olika hem i Nepal med hundratals flickor, och antalet som räddas blir bara fler och fler. Jag vill vara med och bidra! Du kan få vara med och bidra! Titta gärna in på LoveNepals hemsida och läs mer: http://lovenepal.se/

Önskar dig en skön advent!

måste - borde - vill

Ligger på soffan och funderar på vad jag ska göra idag. Borde en del, vill annat, och så är det ju det där med orken. De senaste dagarna har jag grejat lite i dotterns hus, som genomgår en helrenovering på grund av att de gamla ägarna storrökt inomhus. Där finns hur mycket som helst att göra. I går tvättade jag kökstaket med ammoniak. Trodde förresten inte att ett tak kunde få så stor färgskillnad genom att bara tvätta. För någon vecka sedan blev jag andfådd och fick tryck över bröstet så fort jag ansträngde mig minsta lilla, trots att hjärtat är kärnfriskt. Jag borde alltså varit helt slut när jag kom hem, men det var jag inte. Visst var det gott att lägga sig på soffan och vila, men helt slut var jag inte. Hoppas det är en tendens som håller i sig. Vill så gärna orka göra lite saker. Livet blir lite roligare då. Märkligt förresten vad man gläder sig åt de små sakerna i livet numera.
Det är ju egentligen mitt huvud som behöver vila, kroppen mår ju bra om man anstränger den lite. Orkar jag greja lite, utan press eller krav, vilar jag huvudet på ett hälsosamt sätt. Lite konstigt och svårt att förstå varför olika saker med samma kroppsansträngning kan ge så stora skillnader i hur huvudet mår. På skalan "MÅSTE - BORDE - VILL" behöver jag just nu befinna mig så långt åt höger som möjligt, för att så sakteliga, under tillfrisknandet, kunna ta mig åt vänster. Är glad om jag idag klarar av att göra åtminstone något som jag vill. Tror nog att det går. Ska bara vila en stund först.

Hoppas du får en go höstdag, det ska jag ha!

Glädje!

För ett par veckor sedan hade jag besök av en fd kollega, en go vän. Hon köpte en tavla av mig. Hon skulle inte ha den själv, utan till en vinst i ett lotteri som hennes kyrka anordnar. Tänkte på vad en stund vid sågen och penseln kan göra nytta. Först får jag in några hundralappar som jag skickar till LoveNepal, och sedan säljs det lotter och behållningen av det går till missionsförsamlingen i Mullsjö, som kommer att göra något väldigt bra med pengarna. Dessutom kan man ju hoppas att den som vinner tavlan blir glad. Jag blir i alla fall glad när jag tänker på det. Vill du se mer av av mitt hantverk så tittar du in på min hantverksblogg: "Nitas hantverk"

Ha en go höstdag!

Avstämningsmöte

I morgon förmiddag ska jag på avstämningsmöte. F-kassan, läkare, samtalsterapeut, min chef, min man som och så är min chef och så lilla jag då. Alla dessa människor ska alltså sitta runt ett bord och prata om mig. Måste säga att det känns väldigt konstigt. Gillar inte att vara samtalets medelpunkt.
Ordet avstämning får mig att tänka på något konkret som man kan ta på, något som man kan förhålla sig till. Min sjukdom är ganska diffus och svår att beskriva. Den har ju ett namn, men vad den innebär, hur fort man blir frisk och vad man ska göra för att bli frisk, är höljt i dunkel. Ibland får jag uppfattningen att jag är en försökskanin som man testar olika hypoteser på. Inte har jag blivit bättre av alla försök i alla fall. Önskar jag fick vara ifred och tillfriskna i min egen takt och på det sätt jag själv tycker verkar vettigast. Lite fixande och donande, långa kaffepauser och mycket vila.

Önskar dig en skön vilodag lite nu och då!

Laga mat

Varför är det så tråkigt att laga mat? Jag har inte lust och det tar emot rejält nu när jag har så lite energi. Grilla är roligt, men man kan ju inte äta grillat riktigt varje dag. När man sen måste ta något som man har hemma så måste man ju tänka också. Orkar inte det riktigt. I går hade jag den stora glädjen att få maten serverad av min dotter och hennes man. De kom med en kasse ingredienser och ställde sig och gjorde hemlagad pizza. Väldigt gott! Men vad blir det idag då? Vad har jag hemma? Jaja, det blir väl lite "slarvmat" kanske då.

Lön

Idag har jag varit på jobbet och haft lönesamtal med min rektor. En lite märklig känsla att sitta där och diskutera mina förmågor när jag inte förmår något alls i princip. Inget som har med jobbet att göra i alla fall. "Jo, men vi får ju tänka oss vad du skulle åstadkommit om du varit frisk." Har varit sjukskriven drygt nio månader och tyvärr verkar det dröja ett bra tag tills jag kan göra skäl för min löneökning. Jo, jag fick faktiskt en lönehöjning, även om jag inte orkade argumentera så mycket för den. Har väl gjort en och annan bra sak på jobbet i svunnen tid då kanske.
I vårt samhälle bedöms man väldigt mycket efter vad man presterar och vad man kan. Inte så konstigt kanske att så många hamnar i min situation. Med Guds rike är det helt annorlunda. Man kan inte göra ett dugg för att duga bättre eller för att få "högre lön".

Återbruk och glädje i flera led

Idag gjorde jag en ljuslykta av en gräddskål jag fått av en god vän. Hon kom på besök och hade med sig en påse fylld med kaffekoppar mm. "Istället för blommor". Mycket roligare än blommor också! Vet att grejerna var inköpta på en Second Hand-butik som säljer grejer för att få in medel till behövande. Första vinsten!
Jag blev glad. Andra vinsten!
Jag kunde göra en ljuslykta, som var väldigt kul att göra. Tredje vinsten!
Jag kanske säljer den till någon och får in pengar till LoveNepal. Fjärde vinsten!
Någon kanske får den i gåva och blir glad över den. Femte vinsten!
Någon kanske tänder ljuset och sitter och njuter i lågans sken. Sjätte vinsten!
Tänk att en gammal gräddskål kanske kan ge glädje i så många led!
Vill du se mer saker jag gör så titta in på min hantverksblogg. Klicka HÄR!
Läs mer om Love Nepal! Klicka HÄR!

Dags för lite "måsten"

Jag satt i samtal med min samtalsterapeut på vårdcentralen i går. Vi pratade om min rehabilitering och vad jag ska göra och inte göra för att återhämta mig så bra som möjligt från min utmattning. En sak som jag behöver, är att ha viss struktur och ett litet mått av krav på mig. Efter lite prat fram och tillbaka, enades vi om att det vore bra om jag gjorde ett schema över förmiddagarna och följde det även om jag har en "dålig" dag eller inte har lust. Promenad och vila har varit min "hemläxa" ett tag, men inte så strukturerat. Hantverkat har jag också gjort, men bara när jag känt för det. När jag kom hem satte jag mig och skrev upp mina förmiddagsaktiviteter på en papperslapp. Undrar hur länge jag kan hålla mig till detta. Jo, en bra dag när solen skiner är det inga problem, men när huvudet dunkar, regnet öser ner och jag helst vill dra filten över huvudet, kan det bli problem. Jag förstår tanken med att jag ska göra det ändå, men.... Jag har i alla fall lovat min samtalsterapeut att jag ska göra detta och sätter jag sen upp lappen på kylskåpet så kommer den att glo på mig ända tills jag gjort det jag ska. Sen är det min tur att glo tillbaka med tillfredsställelse.

Homeparty

I våras blev jag inbjuden att ha ett "homeparty" för att informera om LoveNepal och sälja lite av mitt hantverk. Det blev en kanonkväll. Riktigt roligt att få informera om ett så viktigt arbete som det LoveNepal gör för de utsatta tjejerna i Nepal och samtidigt kunna dra in pengar till arbetet. I höst skulle jag vilja göra fler "partyn". Skulle du kunna tänka dig att samla ihop ett gäng vänner och på det sättet hjälpa mig göra en insats? Hör av dig till mig i så fall. Vill du se vad jag har för typ av hantverk kan du besöka min hantverksblogg:
http://nitashantverk.blogspot.se/
Vill du veta mer om LoveNepal finns det information här:
http://lovenepal.se/
Du kan mejla mig på:
anita@car-van.se

Ordination: Promenad

Vad får mig att ta en promenad på över en timme i värmen utan att ha med vatten ens? Jag har ju ordinerats en halvtimmes promenad om dagen. Jo, när jag väl kommer igång infinner sig något slags envishet eller tävlingsinstinkt. Inser att det inte alls är bra. Är kanske just den där envisheten som gjort att jag inte riktigt "hållt ihop". Nej Anita, det räcker med en halvtimmes rask promenad. Håll dig du till det framöver och se till att det blir av varje dag istället.

Projekt

Jag låg vaken en stund, tidigt i morse, och funderade. Tänkte på klänningen jag ska sy färdigt till systerdotterns bröllop på lördag. Började ju med den för flera veckor sedan, men....

Tänkte vidare på en tavla jag påbörjade i går kväll. Den vill jag gärna se hur den blir. Inspirationen kvar alltså.

Kom att tänka på gamla projekt som legat alldeles för länge.

Inspiration? Jo, ibland. Kom på att jag i nuläget är väldigt beroende av inspiration. Är jag inspirerad att göra något är det en avkoppling som får mig att må bättre. Är det däremot något jag känner att jag borde, eller ännu värre, något jag måste, blir det ingen avkoppling utan snarare dess motsats.

Mitt äldsta projekt. Jo, jag har numera stickat färdigt ärmen, men den blev inte med samma masktäthet. Påbörjades innan dottern föddes. Hon är nu 23 år. Nej den blir aldrig klar. Kanske repar upp den och stickar något annat.

En docka som jag påbörjade för mer än 10 år sedan. Håret och ansiktet gjorde jag i vintras. Väntar på inspiration att sy ihop det sista och sy kläder.

En annan docka som saknar ansikte och kläder. Påbörjades i vintras.

Kofta, färdigstickad men inte hopsydd. Påbörjades i våras.

Barntröjor påbörjade i vintras. Restgarner som tog slut. Vad göra? 

Halvfärdiga disktrasor. Legat ett par månader.

Stickade "Converse" i babystorlek. Gjorde tre par färdiga, men på de här fattas bara att fästa lite trådar. Har legat på bordet i några veckor.

Klänningen som ska vara färdig på lördag. Dragkedja, hals och ärmkanter och uppläggning kvar. Hoppas inspirationen dyker upp.

Tavlor som bara saknar upphängningssnöre och en namnkrumelur på baksidan. Stått någon vecka.

Delar till några tavlor. Påbörjades för ett par veckor sedan.

Några beställda armband. Påbörjades också för ett par veckor sedan innan jag åkte på semester.

Mitt senaste projekt. Ska bli en tavla med sleven som ljushållare. Kommer snart på min hantverksblogg, hoppas jag.

Om du undrar, kan jag tala om att jag får en massa saker färdiga också. Det mesta av ovanstående ska nog bli klart någon gång framöver, men eftersom jag just nu inte mår väl av att känna press, så blir det när det blir. 

Livet i stort är ju ett enda stort projekt och vi människor blir aldrig färdiga hur gamla vi än blir och hur mycket vi än lär oss.

Önskar dig en sommar med lagom mycket projekt. 

Jag njuter inte varje dag ...

... men nästan. Jag njuter av att:

• ha en man att dela livet med och som älskar mig.
• ha goa vänner att prata både glädje och allvarligheter med.
• ha en Gud som älskar mig oavsett vad jag gör eller inte gör.
• träffa mina vänner i kyrkan lite nu och då.
• ha en säng att sova i och mat att äta.
• orka göra något kul, åtminstone en liten stund.
• bara vara och låta tankarna komma och gå.
• spela en truddelutt och känna att det ger mer energi än det tar.
• träffa mina goa barnbarn, även om jag tvingas ransonera lite.

... och en massa annat också förstås. De där dagarna jag inte njuter blir färre och färre, som väl är. Orken kommer så sakteliga tillbaka. Det njuter jag av i högsta grad. Utmattning tar tid att återhämta sig från och under tiden har jag bestämt mig för att njuta av det som går att njuta av, och det är en hel del det!

Önskar dig en njutningsfull fortsättning på sommaren!

Hängmatta / Guds hand

Idag har jag haft en helt ljuvlig dag. En del av dagen tillbringade jag i min nya hängmatta. Det är en helt fantastiskt skön hängmatta som liksom omsluter en på alla sidor, nästan. Jag har fått rådet att vila minst en halvtimme utan att göra något under tiden. Brukar lägga mig i hängmattan om vädret tillåter, och sätta på timern på telefonen. Jag håller på att lära mig att vila! Är ganska bra på det, oftast. I går när jag låg där hörde jag ett otroligt kvittrande i fågelholken ovanför mitt huvud. Blåmesparet har fullt upp med att mata de hungriga ungarna. Jag har inte fullt upp med att mata mina ungar. Den tiden är över och nya tider väntar. Funderar en hel del på framtiden just nu och undrar hur det kommer att bli. Vila var det ja! Vila i tron att min far i himmelen tänker leda mig varje steg jag tar. Hans plan för mitt liv är garanterat den mest spännande. Får väl bildligt talat lägga mig i hängmattan (Guds hand), känna att den (han) omsluter mig, sätta på timern och vänta in att Gud säger: Nu är det dags! Kan livet va spännande när man är 50+? Absolut!

"Det gamla livet är borta, och något nytt har börjat." 2Kor 5:17

Navigator och vägskyltar

Vi var uppe i huvudstaden för att hämta hem vår nya bil. Ja, ny är den ju inte, men ny för oss. Eftersom min hjärna är så trött numera, bad jag mannen att köra före genom Stockholm, så jag slapp att tänka på vart vi skulle och kunde slappna av och bara köra. Bara och bara, ganska rörigt med mycket trafik och många intryck. Hjärnan gillar inte sånt i nuläget. Ett par gånger råkade jag ut för att jag hade två likadana bilar framför mig som svängde åt olika håll. Vilken följer man då? Hade jag hållit koll på navigatorn eller läst skyltarna hade det ju inte varit minsta problem, men nu hade jag ju av nämnda skäl inte gjort det.
Det är så lätt att komma fel för att man litar på någon annan. Det man följer kan vara förvillande likt det man tror man följer. I livets viktigaste val är det dumt att förlita sig på andra. Min man är bra, och i mångt och mycket förlitar jag mig på honom. Min pastor och goda vän, Ewa, är också en person som jag litar på och jag tar till mig hennes undervisning när hon predikar. Det är bra att ha personer man litar på, men att släppa fokuseringen på navigatorn eller vägskyltarna är inte tillrådligt. Navigatorn och vägskyltarna i mitt liv hittar jag i Bibeln. Just nu blir det inte så mycket läst eftersom koncentrationen fattas, men jag har läst förut och låtit Guds ord bli en grund för mitt liv. Nu när livet inte riktigt är som det ska, kan jag ändå vila i tron att Gud leder mig på sin väg. Han har ett helt annat perspektiv på saker än jag. Jag tycker att min rehabilitering tar för lång tid, Gud har ingen tid. Så, det är bara att vila och vara trygg i hans hand....

Vila

Om en människas värde mäts i vad hon presterar är jag inte värd mycket just nu. Klarar inte ens av att vila. Jag vaknade alldeles för tidigt idag och nu fram på eftermiddagen är all energi slut. Gick ut och tänkte lägga mig på trädgårdssoffan på verandan, men solen gassade och det blev alldeles för varmt. Gick in och bytte jeansen mot shorts. Väl ute igen så har solen gått i moln och vinden kyler ganska rejält. Hämtar en filt. Virar om mig filten och lägger mig tillrätta. Solen tittar fram och det blir väldigt varmt. Jo, visst kan man ligga inne på soffan, men det känns ganska tråkigt. Saknar min hängmatta. Blir en ny inköpt så fort jag orkar ta mig till stan. Det är rogivande att ligga i en hängmatta. Ska hänga den på samma ställe som den gamla hängde, i slänten ner mot åkern bakom huset i halvskuggan.

Liv i det som ser dött ut

Idag hade jag tänkt sitta ute och njuta. Det blåser och solen går i moln alldeles för ofta, så det blev inte så lång stund. Gick i alla fall en sväng och tittade på vad som spirar och gror i trädgården.

Gräset har blivit väldigt grönt på bara någon vecka och "baggen" håller gräset jämnt och fint.

Det växer lite vitsippor i slänten. För varje år breder de ut sig mer och mer.

En del annat breder ut sig också.

Jag har grävt ner en och annan minipåskliljelök. Man blir så glad när man ser att det lyser gult.

Häggen är på gång.

Även syrenen har knoppar. Kanske det inte blir så lång tid mellan hägg och syrén i år. 

Grenar som ser helt döda ut skjuter skott. Dags att klippa rosorna nu när...

... björken har fått "musöron".

Rabarbern har otroligt stora knoppar. Att det gror i trädgårdslandet är ju kanske inte så konstigt ... 

... men att det lyset grönt i den nya asfalten är ju lite mer fascinerande, trots att det är ogräs. 

Mellan gatstenarna vill jag egentligen inte att det ska växa heller, men den här lilla blomman får stå ett tag.

 Ibland känner jag mig som jag fått ett lass med asfalt över mig. Dagar då man inte orkar med och modet sjunker kan man börja undra om man någonsin kommer att "skjuta skott" igen. Allt ser ganska dött och trist ut, som mina rosenbuskar. Jag får nog ta mig en och annan tur i trädgården och påminnas om att livet går vidare och det finns en kraft i både växter och i oss människor. Inte ens asfalt kan hålla stånd mot kraften som finns i det som växer och gror.

Önskar dig en härlig vårdag!

Dubbel glädje!

Det blir lite rörigt hemma hos mig ibland
med ståltrådsgrejer, tänger, broschyrer  mm.

Vad skulle jag göra utan min ståltråd? Jo, jag hade förmodligen stickat ännu mer än jag gör nu, men det sliter på händer och axlar att sticka för mycket. Att göra ingenting blir alldeles för tråkigt, och jag orkar inte för mycket tankeverksamhet. När hjärnan blir för trött av för mycket intryck så går jag undan och böjer ståltråd. Avkopplande! Om ett par veckor ska jag förmodligen ha mitt första "home party" där jag ska informera om LoveNepal och förhoppningsvis sälja lite ståltråd. Kan tyckas som en droppe i havet det jag kan få in, men om man ska tänka så, så blir det aldrig något av någonting. Utan ståltråden hade jag haft betydligt tråkigare, mått sämre och spridit mindre glädje bland Nepals prinsessor. Dessutom kanske, kanske en och annan blir glad av de grejer jag gör.

Räddad från helvetet på jorden

I fredags hade jag förmånen att lyssna till den här tjejens berättelse. Jag var i Sävsjö på en konsert/informationskväll för LoveNepal. Under tårar berättade Ruth sin story. Det är svårt att ta till sig vad de här flickorna varit med om. Det är så hänsynslöst rått och djävulskt. Läs Ruths berättelse på LoveNepals egen hemsida här:
lovenepal.se/ruth
Det lilla jag gör för att rädda någon eller några flickor känns så futtigt. Men alla kan hjälpa någon. Skulle du vilja vara med och dra ditt strå till stacken. Bli fadder! För 250:- i månaden är du med och räddar livet på en värdefull liten tjej. Gå in på den här sidan och anmäl dig nu!
lovenepal.se/#contact

Allergi?

Tror jag fått någon märklig allergi. Något jag tycker om får jag numera försöka undvika. Har inte varit allergisk förut så jag har inte så stor vana på sånt här. Hur gör man när man vill men inte bör? Nej, det handlar inte om pollenallergi eller matallergi. Jag har blivit allergisk mot människor. Jag tycker om att umgås och prata med folk, men numera går det bara med få åt gången eller om det är många, bara en kort stund. Fy vad det blir tråkigt! Umgicks med släkten i helgen. Fantastiskt roligt, men jag behövde gå undan ganska ofta och att sitta själv på ett rum är inte lika kul. Man upptäcker lite saker som man inte tänkt så mycket på förut. Man låter verkligen maten tysta munnen. När 25 personer äter, kan det vara ganska tyst, men när det börjar bli tomt på tallrikarna sätter sorlet igång. Jag är ingen ensamvarg, så därför lider jag av min folkallergi ganska mycket. Att sitta och prata med en eller några få fungerar som väl är. Den här allergin lär försvinna, som väl är, i samma takt som jag återhämtar mig från min utmattning. Bara att vänta och ha tålamod!

Sänder en tanke till alla er som lider av olika allergier!

En sexslavs historia

Du har väl inte missat att fem flickor från LoveNepal är i Sverige för att berätta om sina liv och informera om arbetet? Läs mer på LoveNepals egen hemsida:
lovenepal.se/en-sexslavs-historia/
Det här ser jag fram mot! Kommer bil otroligt intressant.

Ny blogg

Nu har jag gjort en kompletterande blogg för mitt hantverk. Ni som följt mig vet att jag gjort en del saker, framförallt i ståltråd, till förmån för LoveNepal. Jag brinner för arbetet att rädda flickor ut ur djupaste förnedring som sexslavar och gör vad jag kan för att sprida information och dra in en och annan krona.
Vill du titta in på min nya knappt påbörjade blogg, har du länken här:
nitashantverk.blogspot.se

Önskar dig en riktigt go dag!

En hel evighet

I går körde jag en sväng på min motorcykel. Tog lite småvägar. Det är betydligt roligare att köra när man får lägga ner lite i kurvorna. Bytte motorcykel förra året. Den nya är lite större, lite starkare, lite snabbare och behagligare att köra. Satt där och funderade på vad som skulle kunna hända om jag inte upptäckte tjälskadorna i tid eller om det var rullgrus kvar på asfalten. Jag är nog inte särskilt rädd av mig, men tänker mig nog för en del. Jag kom fram till att det skulle vara väldigt obehagligt att bli skadad och få svåra smärtor. Att dö är jag inte rädd för. Jag är övertygad om jag har en evighet som väntar i himmelen. Det har hänt några gånger den senaste tiden under min sjukskrivning, när jag varit som tröttast, att jag längtat extra efter att få "flytta". Nej, jag har ingen dödslängtan, men det som väntar är så otroligt mycket bättre än det jag har här. Funderade lite över hur det egentligen är och kom fram till att med vårt sätt att tänka så missar man ju ett år i himlen för varje år man lever här. Det är ju tur att det inte är så det funkar. I himlen finns ingen tid. Jag kommer inte att "missa" något om jag så lever tills jag blir över hundra. Tänker njuta av livet så länge det varar och sen vet jag att jag har något ännu bättre som väntar.

Något som berör

Igår gjorde jag en väldigt rolig sak. Jag följde med min pastor Ewa när hon skulle predika i en grannförsamling. Jag hade fått löfte att informera om LoveNepal och sälja lite saker av ståltråd till förmån för det arbetet. Redan innan gudstjänsten sålde jag de första sakerna och när pastorn klev upp efter min presentation, visste han inte riktigt vad han skulle säga. Är så glad att det berör, det som jag själv blivit så berörd av. Saken blev ju inte sämre av att männsikor sökte sig fram för förbön efter predikan och jag fick vara med och be för människor som helt tydligt blev berörda av Gud. En meningsfull förmiddag helt klart.

Rädda liv!

Jag lägger upp en film som kanske får dig att förstå varför jag engagerar mig i LoveNepal. Det finns inget så meningsfyllt som att rädda livet på en annan människa! Jag vill vara med och göra skillnad! Vill du?

Läs mer om LoveNepal på deras hemsida.

Fel som blir rätt

Tiden går fort! Har du hört det förut? Konstigt nog tycker jag att tiden går fort. Fyra månader har jag varit sjukskriven nu, och ibland tycker jag att jag har det lite lyxigt. Det är ju inte alla förunnat att sitta i solen med en kopp kaffe och njuta av vårsolen. Oftast dröjer det dock inte så länge innan jag blir påmind om varför jag är hemma.

Finn ett fel!

Det blir en del stickat numera. Ibland när jag är lite piggare i huvudet stickar jag något lite mer avancerat. Det är kul, men rätt som det är räcker inte koncentrationsförmågan till och det blir fel. Jag stickade en sjal med en massa omslag och hoptagningar. Stor varm och mysig skulle den bli var tanken. Det blev den också, men när jag stickat nästan klart och skulle börja på uddkanten, upptäckte jag att det var något som inte stämde. Jag hade fler maskor på ena halvan. Jag letade och letade och till sist hittade jag felet. Skulle jag repa upp nästan hela sjalen? Nej, felet syntes knappt, och ingen mer än jag skulle förmodligen se det. Men hur skulle jag få maskantalet att stämma? Jag bestämde mig för att göra "fel" igen. Ett fel som rättade till det första felet. Hm... Man känner sig lite slarvig, men ....

Gud gör inga misstag! Hur kan jag säga så, långtidssjukskriven som jag är? Jag är övertygad om att det inte är Gud som skickar på mig svårigheter, oavsett vilka det är. Däremot finns han med mig i allt som händer och han kan vända det svåra till något positivt. Hade jag inte gått igenom svårigheter, hade jag inte kunnat hjälpa och stötta andra som har det jobbigt. När man börjar prata om hur man mår, märks det väldigt väl vilka människor som gått igenom tuffa saker själva. Där finns en förståelse och orden i sig blir inte så viktiga.

Gud gör inga misstag, däremot rättar han till misstag. Han gör inte som jag. Han gör inte ett fel för att "rätta till" ett annat fel. Nej, han utplånar alla fel. De finns inte längre. Inte om jag vill att han ska ta bort dem. Är jag felfri då? Nej, jag lever i den här värden och är människa, men i Guds ögon är jag felfri därför att han ser på mig genom sin son Jesus, som gav sitt liv för mina fel och brister. Svårt att förstå? Ändå så enkelt! Det är vi människor som krånglar till det, och den här texten är ganska rörig. Speglar kanske mitt tillstånd till viss del. ;) Min trygghet har jag i Jesus i alla fall. Eftersom jag vet att han älskar mig och bryr sig om mig och dessutom har koll på läget, kan jag vara lugn och trygg.

När Gud välsignar det lilla man har.

För något år sedan gjorde jag några änglar av ståltråd och gav bort. En av dem som fick en ängel, undrade om hon kunde få beställa ett par stycken. Jag gjorde ett par och priset jag begärde ville min "kund" inte gå med på att betala. Det var alldeles för lite, tyckte hon.
När jag hörde talas om LoveNepal och de utsatta tjejerna av Badifolket, kom jag på idén att jag kanske kunde göra änglar och sälja till förmån för arbetet med att rädda dessa tjejer ur sexslaveri och djupaste förnedring. Det har gått över förväntan och på några månader har jag sålt hjärtan och änglar av ståltråd för summor jag aldrig trodde var möjlig.
I bibeln står det om en pojke som räckte över sin matsäck till Jesus, som välsignade den så att det räckte till tusentals människor och blev över. Just så känns det med mina ståltrådar. Inget märkvärdigt och egentligen bara lite småkrafs, men när jag lät Gud välsigna det lilla jag kunde göra så blev det ganska mycket. Något av det roligaste jag kan göra just nu, är att sätta mig vid datorn och föra över pengar till LoveNepal. Pengar som kommer från ståltrådsförsäljning och som ska användas till att rädda små värdefulla flickor.
Läs mer om LoveNepal på deras nya hemsida här.

Har du inte förstått?

Idag lånar jag en text:

Jag är förbi av trötthet. Inte en sådan där gäsp-jag-måste-gå-och-lägga-mig-trötthet. Nej, en trötthet som känns ända in i märgen. En trötthet som tar tag i varje cell i kroppen och som framtvingar en viljeansträngning för att jag ska orka lyfta mig. Jag är i kyrkan. Har trots min trötthet tagit mig dit för att jag vill. Inte för att jag orkar. För att jag vill. Jag går ut på toaletten och brister ut i gråt. “Gud, jag orkar inte! Ge mig kraft att orka ta mig hem. Ge mig kraft att orka hålla mig nära dig! Hjälp Gud!”.

Jag torkar tårarna och går ut i foajén. Där möter jag en god vän, en gudskvinna. Jag frågar henne hur det är och hon börjar berätta. Det är förtvivlan och frågor. Det är missmod och trötthet. Det är sorg och mörker. Och någon slags vilja att hålla ihop och att vara stark inför den som är svag. Efter en stunds samtal, där min egen trötthet får stå tillbaka, frågar jag om jag får be för henne. Jag omfamnar henne och ber om Guds frid och ro. Om vila. Om att få bli fylld på nytt av Guds kraft. Om att få bli omsluten av Gud själv. Inte för egen del. För hennes. När jag tar ett steg tillbaka och tittar på henne är det inte längre en sorgsen blick jag möter. Hon strålar. “Det var som att bli omfamnad av Gud själv”, säger hon. “På en gång blev jag så uppfylld av Guds frid!” Hon kvittrar och ler när jag lämnar henne.

Är det inte förunderligt? Mitt i min svaghet använder Gud mig. Och det händer gång på gång. Jag fortsätter att vara förbi av trötthet, men Gud visar tydligt att han bär.

Så en kväll när Gud har visat mig att han vill att jag lägger undan datorn och tar fram Bibeln, bläddrar jag i den på måfå. Han påminner mig om min lilla manna-ask i trä. Den jag fått efter min mormor, som hon och morfar haft sedan 1945 då de fick den av Unni, deras norska krigsbarn. En ask full av bibelord. Jag får upp en liten avskavd lapp som hänvisar till Jes. 40:28-31. Jag läser och tackar Gud för att han ger mig det han vet att jag behöver:

“Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.”

Det handlar alltså om tillit. “Den som litar till Herren får ny kraft.” Vilket fokus väljer jag? Väljer jag att lita på Herren och hålla fokus på honom, eller väljer jag att titta ner på den snåriga vägen och lägga fokus på det som är i vägen? Jag är fortfarande trött, men jag väljer Herren.

Sova, sova, sova ...

Jag ligger och njuter av att ha sovit en hel natt. Det gör jag ofta numera. Både sover en hel natt och njuter av det. Hade nästan glömt hur gott det är att sova bra. Önskar dig med dålig sömn en bättre sömn och du som sover bra, njut av det, för det är ingen självklarhet!

Ha det gott alla vänner!

Varmt och gott och nästan helt befriat från äventyr!

Vi fick en idé att sticka iväg till värmen, nu när jag ändå är sjukskriven. Det borde vara bättre för hälsan att ligga i en solstol på Röda havets strand och göra i princip ingenting än att ligga hemma på soffan och göra i princip ingenting. Vi letade restresor och eftersom jag i nuläget hade lite svårt att tänka mig att sitta väldigt länge på ett flygplan och att sitta väldigt länge i en bil på väg till flygplatsen och vi dessutom ville ha det så varmt och skönt som möjligt, var utbudet inte speciellt stort. Hittade en riktigt billig resa till Marsa Alam i Egypten. Allt ingick i priset och allt verkade väldigt bra. Det var bara några saker som var tvungna att lösa sig först innan vi kunde boka resan. Resorna försvann i god takt, men ett bokat besök på vårdcentralen struntar man inte i hur som helst när man är sjukskriven. Ringde på måndagsmorgonen och skulle bli uppringd under förmiddagen. Åkte därefter till polisen för att förnya mitt pass som hade gått ut. Det skulle ta upp till fem arbetsdagar att få det nya, men hoppas kan man alltid. När jag kom utanför polishuset och var på väg till bilen ringde de från vårdcentralen och sa att de hade en återbudstid dagen därpå. Den tog jag så klart! När jag kom hem bokade vi resan och på eftermiddagen såg vi att platserna till just den resan var slut. Sista-minuten-resa fick en lite annan innebörd. På onsdagsmorgonen fick jag ett sms från polisen att mitt pass var klart och tidigt på torsdagsmorgonen var vi på väg till Egypten.

Vi har aldrig förr åkt på en "all inclusive"-resa. Eftersom mannen för längre sedan jobbade inom flygbranschen, har vi genom åren rest ganska mycket, mest reguljärt, och fått ordna hotell och annat själva. Det här kändes väldigt annorlunda, men bekvämt, och jag undrade hur länge min äventyrlige man skulle klara sig innan han fick något slags abstinens. 

Flygplatsen låg mitt ute i öknen och resan till hotellet kunde man boka i förväg, men det gjorde vi inte. Någon måtta får det ju vara! Fixade i stället en privattaxi som, trots att han fick hälften av vad han begärde från början, fick väldigt bra betalt. Det var ändå bara en bråkdel av vad resebolaget ville ha för bussresan. Resan till hotellet tog bara några minuter och målet var några hotell bredvid varandra nere vid Röda havets strand. Den enda bebyggelsen i övrigt var ett område med hus för de hotellanställda och några butiker. Snacka om turistbubbla! Ett färgglatt armband talade om vilket hotell man tillhörde så det var bara att hålla sig på mattan.

Lunch på hotellets terass

Jo, det var en fantastiskt skön semesterresa. Sol och värme utom första och sista dagen som var något mulna och lite blåsiga. Mannen fick lite av sitt lystmäte trots allt. Han övertalade en vakt att han skulle få gå förbi lite längre bort på stranden och efter lite övertalning gick han med på det. En dag övertalade han en kille som hade fyrhjulingar att han skulle ta med honom, genom öknen, till en liten stad i närheten. Killen brukade ta med folk ut till en "beduinby" som "befolkades" av Marsa Alam-bor. Hade väl trott att det var så det gick till när vi turister ska se det "riktiga" Egypten, men fick det nu bekräftat. Efter lite förhandlingar gick killen med på att göra en annorlunda åktur, så det blev till sist lite äventyr för mannen i alla fall. Jag höll mig till äventyr i litteraturen och en promenad förbi en skylt där det betonades att man inte kunde garantera säkerheten om man fortsatte utmed stranden.

Skönt liv på stranden

När vi kom hem konstaterade vi att vi hade haft en bra resa och att den ur rehabiliteringssynpunkt hade fungerat bra. Däremot kommer vi nog aldrig mer åka på en resa med så lite valfrihet. Vi har nog lite för mycket äventyr i blodet tror jag.