Jag är förbi av trötthet. Inte en sådan där gäsp-jag-måste-gå-och-lägga-mig-trötthet. Nej, en trötthet som känns ända in i märgen. En trötthet som tar tag i varje cell i kroppen och som framtvingar en viljeansträngning för att jag ska orka lyfta mig. Jag är i kyrkan. Har trots min trötthet tagit mig dit för att jag vill. Inte för att jag orkar. För att jag vill. Jag går ut på toaletten och brister ut i gråt. “Gud, jag orkar inte! Ge mig kraft att orka ta mig hem. Ge mig kraft att orka hålla mig nära dig! Hjälp Gud!”.
Jag torkar tårarna och går ut i foajén. Där möter jag en god vän, en gudskvinna. Jag frågar henne hur det är och hon börjar berätta. Det är förtvivlan och frågor. Det är missmod och trötthet. Det är sorg och mörker. Och någon slags vilja att hålla ihop och att vara stark inför den som är svag. Efter en stunds samtal, där min egen trötthet får stå tillbaka, frågar jag om jag får be för henne. Jag omfamnar henne och ber om Guds frid och ro. Om vila. Om att få bli fylld på nytt av Guds kraft. Om att få bli omsluten av Gud själv. Inte för egen del. För hennes. När jag tar ett steg tillbaka och tittar på henne är det inte längre en sorgsen blick jag möter. Hon strålar. “Det var som att bli omfamnad av Gud själv”, säger hon. “På en gång blev jag så uppfylld av Guds frid!” Hon kvittrar och ler när jag lämnar henne.
Är det inte förunderligt? Mitt i min svaghet använder Gud mig. Och det händer gång på gång. Jag fortsätter att vara förbi av trötthet, men Gud visar tydligt att han bär.
Så en kväll när Gud har visat mig att han vill att jag lägger undan datorn och tar fram Bibeln, bläddrar jag i den på måfå. Han påminner mig om min lilla manna-ask i trä. Den jag fått efter min mormor, som hon och morfar haft sedan 1945 då de fick den av Unni, deras norska krigsbarn. En ask full av bibelord. Jag får upp en liten avskavd lapp som hänvisar till Jes. 40:28-31. Jag läser och tackar Gud för att han ger mig det han vet att jag behöver:
“Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.”
Det handlar alltså om tillit. “Den som litar till Herren får ny kraft.” Vilket fokus väljer jag? Väljer jag att lita på Herren och hålla fokus på honom, eller väljer jag att titta ner på den snåriga vägen och lägga fokus på det som är i vägen? Jag är fortfarande trött, men jag väljer Herren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar