Liv i det som ser dött ut

Idag hade jag tänkt sitta ute och njuta. Det blåser och solen går i moln alldeles för ofta, så det blev inte så lång stund. Gick i alla fall en sväng och tittade på vad som spirar och gror i trädgården.

Gräset har blivit väldigt grönt på bara någon vecka och "baggen" håller gräset jämnt och fint.

Det växer lite vitsippor i slänten. För varje år breder de ut sig mer och mer.

En del annat breder ut sig också.

Jag har grävt ner en och annan minipåskliljelök. Man blir så glad när man ser att det lyser gult.

Häggen är på gång.

Även syrenen har knoppar. Kanske det inte blir så lång tid mellan hägg och syrén i år. 

Grenar som ser helt döda ut skjuter skott. Dags att klippa rosorna nu när...

... björken har fått "musöron".

Rabarbern har otroligt stora knoppar. Att det gror i trädgårdslandet är ju kanske inte så konstigt ... 

... men att det lyset grönt i den nya asfalten är ju lite mer fascinerande, trots att det är ogräs. 

Mellan gatstenarna vill jag egentligen inte att det ska växa heller, men den här lilla blomman får stå ett tag.

 Ibland känner jag mig som jag fått ett lass med asfalt över mig. Dagar då man inte orkar med och modet sjunker kan man börja undra om man någonsin kommer att "skjuta skott" igen. Allt ser ganska dött och trist ut, som mina rosenbuskar. Jag får nog ta mig en och annan tur i trädgården och påminnas om att livet går vidare och det finns en kraft i både växter och i oss människor. Inte ens asfalt kan hålla stånd mot kraften som finns i det som växer och gror.

Önskar dig en härlig vårdag!

Dubbel glädje!

Det blir lite rörigt hemma hos mig ibland
med ståltrådsgrejer, tänger, broschyrer  mm.

Vad skulle jag göra utan min ståltråd? Jo, jag hade förmodligen stickat ännu mer än jag gör nu, men det sliter på händer och axlar att sticka för mycket. Att göra ingenting blir alldeles för tråkigt, och jag orkar inte för mycket tankeverksamhet. När hjärnan blir för trött av för mycket intryck så går jag undan och böjer ståltråd. Avkopplande! Om ett par veckor ska jag förmodligen ha mitt första "home party" där jag ska informera om LoveNepal och förhoppningsvis sälja lite ståltråd. Kan tyckas som en droppe i havet det jag kan få in, men om man ska tänka så, så blir det aldrig något av någonting. Utan ståltråden hade jag haft betydligt tråkigare, mått sämre och spridit mindre glädje bland Nepals prinsessor. Dessutom kanske, kanske en och annan blir glad av de grejer jag gör.

Räddad från helvetet på jorden

I fredags hade jag förmånen att lyssna till den här tjejens berättelse. Jag var i Sävsjö på en konsert/informationskväll för LoveNepal. Under tårar berättade Ruth sin story. Det är svårt att ta till sig vad de här flickorna varit med om. Det är så hänsynslöst rått och djävulskt. Läs Ruths berättelse på LoveNepals egen hemsida här:
lovenepal.se/ruth
Det lilla jag gör för att rädda någon eller några flickor känns så futtigt. Men alla kan hjälpa någon. Skulle du vilja vara med och dra ditt strå till stacken. Bli fadder! För 250:- i månaden är du med och räddar livet på en värdefull liten tjej. Gå in på den här sidan och anmäl dig nu!
lovenepal.se/#contact

Allergi?

Tror jag fått någon märklig allergi. Något jag tycker om får jag numera försöka undvika. Har inte varit allergisk förut så jag har inte så stor vana på sånt här. Hur gör man när man vill men inte bör? Nej, det handlar inte om pollenallergi eller matallergi. Jag har blivit allergisk mot människor. Jag tycker om att umgås och prata med folk, men numera går det bara med få åt gången eller om det är många, bara en kort stund. Fy vad det blir tråkigt! Umgicks med släkten i helgen. Fantastiskt roligt, men jag behövde gå undan ganska ofta och att sitta själv på ett rum är inte lika kul. Man upptäcker lite saker som man inte tänkt så mycket på förut. Man låter verkligen maten tysta munnen. När 25 personer äter, kan det vara ganska tyst, men när det börjar bli tomt på tallrikarna sätter sorlet igång. Jag är ingen ensamvarg, så därför lider jag av min folkallergi ganska mycket. Att sitta och prata med en eller några få fungerar som väl är. Den här allergin lär försvinna, som väl är, i samma takt som jag återhämtar mig från min utmattning. Bara att vänta och ha tålamod!

Sänder en tanke till alla er som lider av olika allergier!