Tidningsartikel

Ur tidningen "Världen idag" 25 maj 2012

Efter ett helt liv som kristen har Anita Widell upptäckt att bön främst handlar om relation – inte om långa bönelistor.


- För mig har det inneburit själsligt helande och ett helt nytt böneliv, säger Anita.


Hon berättar med stor entusiasm om de 40 dagar av bön och fasta som Bottnaryds pingstförsamling genomfört under våren.  En bön som haft fokus på den egna gudsrelationen. Men bön har inte alltid varit Anitas favoritgren. Trots att hon varit aktiv här i församlingen i hela sitt liv, var det först i mitten av 1990-talet som bönen blev en passion för henne. Det var under en böneperiod i församlingen som hon sökte sig riktigt nära Gud och fick smak på bönens kraft.

Men snart rullade livet på som vanligt igen.


- Jag tappade tyvärr en hel del av mitt böneliv, konstaterar hon med sorg i rösten.


Trots det fortsatte hon att troget ställa upp vid församlingens böner. Bland annat vid den 24/7 -bön som hölls inför församlingens årliga festival 2010. Bönen hölls samma helg som församlingens tilltänkta pastor, Ewa Gustafsson, skulle komma och ”provpredika”.


Anita hade tecknat upp sig för det sista bönepasset på söndagsmorgonen. Hon befann sig själv i bönerummet när plötsligt pastor Ewa och hennes man Per dök upp. Paret hade kommit tidigt till Bottnaryd, funnit en olåst kyrkdörr och gått in.

I samma stund som de klev in i bönerummet inträffade något märkligt.

- Guds helighet föll över oss och vi blev liggande under Guds Ande på golvet där vi bara grät inför Gud.


Nu startade en process i Anita där Gud helade henne själsligt, undan för undan. Hon upplevde samtidigt hur Gud kallade henne in i djupare bön och bibelläsning. Orden fick plötsligt liv och genom bibeltexten fick hon exakta svar på frågor hon haft.


Detta blev starten på en annorlunda och mycket mer intim Gudsrelation. Hon berättar, under tårar av tacksamhet, om guldstunder hemma då hon sätter på en lovsångsskiva och bara umgås med Gud i bön.


- Jag har ingen lust att gå därifrån. Det som jag förut kunde tycka var långsamt och som fick mig att titta på klockan, det har nu blivit något ljuvligt.

- Gud ställer inga krav på oss – varken på bibelläsning eller bön, tillägger hon bestämt. Men hans önskan är att umgås med oss. Det finns ju inget ljuvligare än när mina barnbarn sträcker upp sina armar och vill upp i famnen. Det är där Gud vill ha oss.