Hur stolt får man vara?

Idag är jag ganska trött efter en helt underbar dag igår. Ett bröllop är speciellt och särskilt om det är dottern som gifter sig. Att hon skulle vara bedårande vacker det hade jag räknat ut, men att se henne gå gången fram till sin väntande Andreas, under tiden som hennes eget inspelade pianospel ljöd, var helt, helt underbart. Tårarna rullade, bl a på brudgummen och bruden kunde knappt svara ja för att hon var så rörd. Vigseln innehöll mycket glädje och brudparet dansade ut ur kyrkan. Innan dess fick jag en riktig överraskning. Jag visste att yngste sonen skulle sjunga, men.... stoltare kan ingen mamma vara. Vilken röst den grabben har. Han stal nästan hela föreställningen. Han är väldigt svårövertalad när det gäller att framträda, men när lillasyster bad honom sjunga på vigseln så. Där satt jag och lyssnade på helt fantastisk sång och tittade på min vackra dotter och hennes nyblivne man. Svårslaget! Hur stolt får man vara? Jantelagen, släng dig i väggen! Jag har världens mest fantastiska familj, så det så!

De två äldsta av mina ljuvliga barnbarn. De stal scenen en stund före vigseln.

"You may kiss the bride"