Trasiga människor

Jag är så tacksam att jag har fått vara med på Nyhemsveckan. Jag har varit där och bett för människor med olika typer av behov. Det som berört mig mest är när jag fått samtala och be tillsammans med unga människor som mår dåligt på insidan och inte har någon livsglädje. Man går sönder på insidan när man hör deras nöd. Eftersom jag själv inte mådde så bra när jag var yngre, vet jag att det finns hopp och att det finns helande även för inre sår. Att få presentera Jesus och hans oerhörda kärlek till trasiga människor, som upplevt brist på kärlek, är en helt fantastisk uppgift. Jesus bar all sjukdom, även inre smärta, upp på korset och vann en total seger över både sjukdom och ondska! Det är det bästa hopp och det bästa budskap vi kan ge till människor idag, 2000 år senare.

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutningen firades med tårtkalas i klassrummet och sedan avmarsch till kyrkan till trummor och svenska fanan i täten. Solen sken ikapp med eleverna och elevernas insats på avslutningen höll riktigt hög klass. Även om det har varit ganska slitsamt bitvis under terminen, så är det det roliga och trevliga man minns en sån här dag. Alla timmar man suttit och rättat nationella prov, och alla föreläsningar om den nya kursplanen var som bortblåsta. Många goa kramar blev det. En och annan en aning avmätt; de är ju i alla fall tonåringar! En del av eleverna kommer jag förmodligen träffa lite nu och då, men andra kanske jag aldrig möter igen. Ibland funderar jag på vad jag sätter för spår i de små liven. Vad har jag gjort och sagt de här två åren jag haft dem, som sitter kvar och som de minns. Minns de med glädje eller ... ?
Två dagar med efterarbete, sedan väntar ett välbehövligt sommarlov. Och sen nya elever att sätta märken i...

Hur man lagar en överkörd gitarr

Ska kanske tillägga att det bara är en amatörmässig lagning, mest för att det var kul.

Man tar en trasig gitarr, i detta fall en Ahlander solist ...

... och rensågar hålet.

Sen går man ut i garaget och sågar en tunn träbit...

... som man ångar för att kunna böja.....

... mellan två träbitar som man sågat isär efter formen på gitarren.

Och så gör man i ordning lite fler bitar att laga botten med...

... som man limmar på gitarren. Först en stödbit och sen...

... den biten som kommer att synas.

När den böjda biten svalnat och torkat limmar man fast den på liknande sätt. Sen är det bara att spackla och slipa.

En omgång grundlack...

... och ett lager röd vacker färg.

Därefter är det dags att maskera detaljer och lacka svart.

Blev ganska läckert, eller hur? Hur den låter? Ganska bra faktiskt!

Gitarrfodralet behövde lagas också...

En ny möjlighet

När man inte orkar göra något vettigt är det ibland skönt att pyssla med något som inte alls är särskilt nyttigt, men lite kul. Jag tog tag i gitarrprojektet och har faktiskt lyckats få ljud i min gamla gitarr igen. Den har stått i en garderob i tio år och egentligen bara stått ivägen. Det är ganska konstigt att jag inte slängt den, men någonstans var det nog lite svårt att göra sig av med gitarren som jag lärde mig spela på för fyrtio år sedan. Jag har sågat, limmat, slipat, spacklat, slipat igen och maskerat. Sen höll jag gitarren medan mannen lackade. Han har betydligt mer erfarenhet av att sprutlacka, så det fick bli hans jobb. Den blev lite uppstylad när jag ändå höll på. En liten signatur så alla kan se vem den tillhör och en helt ny röd färg. När sista klarlackskiktet var sprayat, avmaskerade jag hela gitarren och beskådade resultatet. Det blev bättre än jag vågat tro. Sen var det ju det där med ljudet också. En gitarr ska ju framförallt låta, även om det inte gör saken sämre att den är hyfsat snygg att se på. Jag letade fram strängarna som satt på gitarren när den förolyckades för tio år sedan och började skruva. När jag stämt upp den någorlunda var det spännande ögonblicket inne. Faktum är att den låter riktigt bra, i synnerhet med tanke på att den blev påkörd av en buss. Det var en gång en riktigt fin kvalitetsgitarr och förra gången jag lagade den efter diverse sprickor och avslagen hals, lät den bättre än ny. Det gör den inte längre, men å andra sidan har jag spelat på betydligt sämre gitarrer. Får se hur länge den håller den här gången. Undrar förresten om min huvudvärk beror på lackångorna.....
Känner mig lite som min gitarr. Illa medfaren av livet, sliten och lite tilltufsad. Tänk att min skapare inte slängde mig på sophögen utan började berarbeta och rätta till mig istället. Han har haft en hel del att göra, och resultatet är rätt OK. Min önskan är att han sätter sitt namn på mig också så att det syns vem jag tillhör. Min önskan är också att jag ska få vara ett instrument i Guds hand, använd av honom till välsignelse för andra.

Tidningsartikel

Ur tidningen "Världen idag" 25 maj 2012

Efter ett helt liv som kristen har Anita Widell upptäckt att bön främst handlar om relation – inte om långa bönelistor.


- För mig har det inneburit själsligt helande och ett helt nytt böneliv, säger Anita.


Hon berättar med stor entusiasm om de 40 dagar av bön och fasta som Bottnaryds pingstförsamling genomfört under våren.  En bön som haft fokus på den egna gudsrelationen. Men bön har inte alltid varit Anitas favoritgren. Trots att hon varit aktiv här i församlingen i hela sitt liv, var det först i mitten av 1990-talet som bönen blev en passion för henne. Det var under en böneperiod i församlingen som hon sökte sig riktigt nära Gud och fick smak på bönens kraft.

Men snart rullade livet på som vanligt igen.


- Jag tappade tyvärr en hel del av mitt böneliv, konstaterar hon med sorg i rösten.


Trots det fortsatte hon att troget ställa upp vid församlingens böner. Bland annat vid den 24/7 -bön som hölls inför församlingens årliga festival 2010. Bönen hölls samma helg som församlingens tilltänkta pastor, Ewa Gustafsson, skulle komma och ”provpredika”.


Anita hade tecknat upp sig för det sista bönepasset på söndagsmorgonen. Hon befann sig själv i bönerummet när plötsligt pastor Ewa och hennes man Per dök upp. Paret hade kommit tidigt till Bottnaryd, funnit en olåst kyrkdörr och gått in.

I samma stund som de klev in i bönerummet inträffade något märkligt.

- Guds helighet föll över oss och vi blev liggande under Guds Ande på golvet där vi bara grät inför Gud.


Nu startade en process i Anita där Gud helade henne själsligt, undan för undan. Hon upplevde samtidigt hur Gud kallade henne in i djupare bön och bibelläsning. Orden fick plötsligt liv och genom bibeltexten fick hon exakta svar på frågor hon haft.


Detta blev starten på en annorlunda och mycket mer intim Gudsrelation. Hon berättar, under tårar av tacksamhet, om guldstunder hemma då hon sätter på en lovsångsskiva och bara umgås med Gud i bön.


- Jag har ingen lust att gå därifrån. Det som jag förut kunde tycka var långsamt och som fick mig att titta på klockan, det har nu blivit något ljuvligt.

- Gud ställer inga krav på oss – varken på bibelläsning eller bön, tillägger hon bestämt. Men hans önskan är att umgås med oss. Det finns ju inget ljuvligare än när mina barnbarn sträcker upp sina armar och vill upp i famnen. Det är där Gud vill ha oss.

Kraften i namnet Jesus

Jo, jag vet ju att det funkar. Jag har ju faktiskt bett för människor som blivit helade, men aldrig så där rätt upp och ner på A6. Jag skulle önska att jag vore lite modigare. Man har ju liksom inget att förlora.

Projekt och återanvändning

Jag har en gitarr som jag spelar på ibland och så har jag en gitarr som jag inte spelar på. Den senare har jag dock spelat mycket på innan den blev som den blev. Det började med att sonen satte sig på den efter det att någon lagt den i soffan. Halsen gick av och den sprack på flera ställen. Efter lite limanvändning satte jag på strängar igen och hade bara en liten, liten förhoppning om att den kunde duga som hajkgitarr ute i skogen. När jag stämt upp den och tog de första ackorden, blev jag väldigt förvånad. Det var bra ljud i gitarren innan olyckan, men nu var ljudet ännu bättre.
Glädjen varade dock inte så länge. En buss backade över den. Numera har den ett stort hål där det inte ska vara något hål. Så har den sett ut länge nu. Den står i en garderob och tar bara plats. Jag hade en tanke att jag skulle lappa ihop den på något sätt. Det kan ju inte bli sämre. Varför kom jag att tänka på det här nu då? Förmodligen för att det är en massa saker framöver som jag måste både hinna och orka. Att laga gitarren är inte alls viktigt, men det skulle va lite kul om det gick att spela på den igen.
En del människor far ganska illa av livet och får ordentliga törnar. Jag tror att vi alldeles för lätt kasserar dem och skyfflar undan dem någonstans så de inte syns och stör oss. Tänk om vi kunde ha lite fler människoprojekt. Att laga människor är inget lätt jobb, men tänk vad det skulle betyda för livskvalitén, både för den som hjälper och den som blir hjälpt.