När man inte orkar göra något vettigt är det ibland skönt att pyssla med något som inte alls är särskilt nyttigt, men lite kul. Jag tog tag i gitarrprojektet och har faktiskt lyckats få ljud i min gamla gitarr igen. Den har stått i en garderob i tio år och egentligen bara stått ivägen. Det är ganska konstigt att jag inte slängt den, men någonstans var det nog lite svårt att göra sig av med gitarren som jag lärde mig spela på för fyrtio år sedan. Jag har sågat, limmat, slipat, spacklat, slipat igen och maskerat. Sen höll jag gitarren medan mannen lackade. Han har betydligt mer erfarenhet av att sprutlacka, så det fick bli hans jobb. Den blev lite uppstylad när jag ändå höll på. En liten signatur så alla kan se vem den tillhör och en helt ny röd färg. När sista klarlackskiktet var sprayat, avmaskerade jag hela gitarren och beskådade resultatet. Det blev bättre än jag vågat tro. Sen var det ju det där med ljudet också. En gitarr ska ju framförallt låta, även om det inte gör saken sämre att den är hyfsat snygg att se på. Jag letade fram strängarna som satt på gitarren när den förolyckades för tio år sedan och började skruva. När jag stämt upp den någorlunda var det spännande ögonblicket inne. Faktum är att den låter riktigt bra, i synnerhet med tanke på att den blev påkörd av en buss. Det var en gång en riktigt fin kvalitetsgitarr och förra gången jag lagade den efter diverse sprickor och avslagen hals, lät den bättre än ny. Det gör den inte längre, men å andra sidan har jag spelat på betydligt sämre gitarrer. Får se hur länge den håller den här gången. Undrar förresten om min huvudvärk beror på lackångorna.....
Känner mig lite som min gitarr. Illa medfaren av livet, sliten och lite tilltufsad. Tänk att min skapare inte slängde mig på sophögen utan började berarbeta och rätta till mig istället. Han har haft en hel del att göra, och resultatet är rätt OK. Min önskan är att han sätter sitt namn på mig också så att det syns vem jag tillhör. Min önskan är också att jag ska få vara ett instrument i Guds hand, använd av honom till välsignelse för andra.
När jag skulle natta mitt barnbarn i går kväll, började jag berätta om hur det var när jag var liten. Så började tankarna gå.....Visst kan det så här efteråt låta fantastiskt att få springa efter korna i hagen och åka hölass, men riktigt så rosaskimrande var det inte. Det var ett slit! Redan som ganska liten fick man ibland slita så kroppen gjorde ont. Kafferast var till för de som drack kaffe så det var bara att börja med den vanan, om man skulle få paus i arbetet, och det behövde man. Inte undra på att jag älskar att ta kaffepaus. Även om vi syskon kanske fick arbeta lite för mycket ibland, tror jag ändå att det är nyttigt för barn att hjälpa till och börja ta ansvar redan som ganska små. Man njuter ju aldrig så mycket av att ha ledigt som när man jobbat hårt innan. 
