I går kväll blev jag ombedd av min pastor Ewa att spela till "O, store Gud" på gudstjänsten idag. Vi är en liten församling och inte så många som spelar. Alla gör dock så gott man kan, så därför svarade jag ja. Om jag inte fixade det på pianot kunde jag ju alltid ta gitarren. Väl hemma, sent i går kväll, satte jag mig vid pianot och letade fram noterna. B-dur! Oj, då! Men man kan ju alltid sänka till A-dur istället, så det gjorde jag och spelade igenom sången några gånger. Till saken hör att det är första gången jag skulle spela piano till en unison sång i kyrkan. Lite nervös sätter jag mig i kyrkbänken och gudstjänsten börjar. Vi hade gäster idag och när Ewa presenterar dem så visar det sig att en av dem var Stig Andersson, lärare på musiklinjen på Kaggeholms folkhögskola, där han undervisar i piano, låtskrivande och komposition, musikteori och en
samble. Jag hade god lust att gå fram till Ewa och säga till henne att jag vägrar spela, men jag vet vad jag hade fått för svar, så det var inget alternativ. Att prata något som liknar "jantelagen" med Ewa är ingen idé. Så var det då dags och jag satte mig vid elpianot och talade om för mina goa vänner i församlingen att jag inte ens kan spela ett förspel så de får snällt börja sjunga när jag tagit ett ackord. Sex verser och ett par felspelningar senare går jag och sätter mig och får så småningom höra en riktig pianovirtuos. Wow, det var riktigt njutbart och det bästa den flygeln frambringat på åratal. Vad skönt det var att ingen skällde ut mig för att jag inte kan spela bättre.
Att göra sitt bästa och även göra det som man egentligen inte kan är ganska utvecklande och absolut inget som främjar "Jante". Den där Jante har fått för stor plats, så jag skulle vilja uppmuntra dig att göra något som du egentligen inte vågar eller kan. Det brukar visa sig att man kan mer än man tror, annars lär man sig.
Ha en Jantefri dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar