Idag har jag studerat! Det blev en hel del sidor i en bok som heter "Det bländande mörkret". Jo, den är lika svårtydd som titeln antyder. Några guldkorn hittade jag i den, men författarens försök att förklara vägen till en närmare relation med Gud, blev just ett försök att förklara det oförklarliga. När det handlar om min gudsrelation, kan jag göra försök att likna det vid något, men bilderna haltar alltid. Gud är större än något och ändå finns hans Ande i mig. Gud har alltid varit, är just nu och kommer alltid att vara. Han är utanför tid och rum, eftersom det är han som skapat tiden. Han är!
Den man umgås med blir man lik, sägs det. När jag umgås med Jesus, min frälsare och Herre, blir jag mer och mer lik honom och därmed mer lik mig själv, eftersom jag är skapad till Guds avbild. En nära relation med Gud leder alltså till att man blir mer och mer den man var menad att vara. Jag har aldrig känt mig mer tillfreds med mig själv än jag gör nu och jag har aldrig varit mer Anita än jag är nu. Behovet att likna någon annan eller att passa in i något sammanhang blir mindre. Blir man världsfrånvänd när man vandrar med Gud? Nej, snarare tvärt om! Jag står stadigare, med bägge fötterna på jorden, än jag någonsin gjort.
Kan jag förklara vad livet tillsammans med Gud innebär? Nej det går inget vidare. Det är svårt att ens försöka förklara det oförklarliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar